21 oktober 2010 - Torsdag

Idag arbete i stora gruppen för att koppla samman och förtydliga våra enskilda presentationer. Stämningen föll framåt slutet av dagen, och jag är nyfiken på varför. Nämnda anledningar var blodsockerbrist, konkurrerande viljor i gruppen och osäkerhet över hur vi ska utforma projektet.


Personligen hanterade jag eventuell blodsockerbrist genom att tugga sockerbitar under dagen, och osäkerheten i vårt arbete har jag förlikat mig med. Däremot har jag svårare att hantera misstanken om att jag bidrar till ett tråkigt arbetsklimat. Lättare att vara självmedveten i efterhand, då det förstås inte längre går att korrigera sitt beteende.


I min, kanske lite cyniska, verklighetsuppfattning tror jag att folk gärna generaliserar om negativa upplevelser genom att förklara problem i atmosfär och känslor. Det får mig osökt att misstänka att "folk" i sin ödmjukhet undviker att uttrycka sin besvikelse över enskilda individer, trots att de kanske för sig själva härleder sina negativa upplevelser till enskilda. Nu ser jag ju att detta får mig att framstå som paranoid, men å andra sidan är jag mer obekväm med att vara en potentiellt ignorant social bulldozer än en självcentrerad, orealistisk introvert.


Vad försöker jag säga här då? Jo, jag ber om ursäkt om jag inte ser mig för när jag plöjer fram i det sociala landskapet. Jag pratar fort, mycket och gärna, och säkert har jag rullat över fler än ett par tår. Ni som tycker att sånt beteende är otrevligt behöver kanske inte slå ihjäl mig i sömnen, men hugg gärna tag i mig när jag rör mig bort från flocken och förklara för mig vad jag håller på med egentligen.

Backspegel placerad så att överkörda offer inte syns.

Nu är det är ur vägen kan jag berätta lite om dagens praktiska aktiviteter. Morgonmöte med helgrupp, därefter utstrålning till diverse utrymmen på HDK för finslipning av smågruppernas scenarion. Möte med samtliga, uppspelning av hel performance med många stopp för skratt och idéer.


Struktur och idéer borde kanske vara i fokus mer än absurditeter och skratt, men jag klarade faktiskt inte av Hello Kitty-dräkten. Anledningen till varför sådana sparkdräkter finns för vuxna måste ju vara för att frammana tillfälliga magkramper. Så på det området kan jag bara beklaga om jag störde den allmänna ordningen, då jag faktiskt försökte hålla mig från skrattanfall. En ovanlig företeelse i sin egen rätt.

Ovän av ordning.

Får se vad som händer imorgon.